Balans i livet?

Hej alla, hoppas ni hade det bra igår på julafton! Det hade nämligen jag .
Idag såg jag reprisen på julkonserten till förmån för Playing for change, och fick en idé. De söker ju efter entreprenörer som vill göra något för att alla barn ska vara lika delaktiga i samhället. Så medans stormen rasar utanför fönstret är det varmt och gosit inne i mitt hjärta. Jag har lite olika idéer på vad man kan göra för barn med funktionsnedsättningar. Det är ju så många barn som liksom jag själv inte får möjlighet att utvecklas utifrån dem de är därför att vuxna ska hålla på och lägga sig i och ha åsikter om vad de kan och inte. Ska köra igång meed det så fort som möjligt, man får ju coaching av dem vad jag förstår. Vi hoppas! Nu säger jag hej då för den här gången, hörs vid nyår!

Jaha nu var det jul igen då. Jag älskar faktiskt julen, och vi i vår familj kan verkligen konsten att ha sjukt trevligt när alla är på bra humör… men mamma är väldigt stressad och lättirriterad hela tiden nu innan. Det blir bra imorn hoppas vi . Hon kan liksom inte sitta stilla nånting knappt. Visst att man måste greja så att det blir bra och all mat blir klar när man ska ha främmat, men ändå. Jaja jag är ju inte rätt person att säga det för jag har ju nästan aldrig främmat…
Och man frågar ju om hon vill ha hjälp men det vill hon ju aldrig, så nu sitter jag vid brorsans dator och väntar på gofika och julgransklädning. Tradition som vi har haft så länge jag kan minnas, att klä granen och smaka på julmat samt nubbelubbe dagen innan. Jag gillar traditioner.

Detta året har varit ett skitår så nästa måste bara bli bättre! Jag har massor med planer på hur jag ska göra för att det ska bli det, eller åtminståne försöka. Jag vägrar att bara acceptera att ha det så som jag har det, det vinns vissa som tycker att jag ska söja jobb på nån jäkla skyddad värstad eller försöka söka sjukersättning igen men vafan jag är faktiskt inte sjuk, jag har bara lite sämre syn och sämre rörelseförmåga i benen än den stora massan. Jag kan göra lika mycket och lika bra saker som dem. Jag kanske har ett jobb på gång, men vi får se. Telefonintervjuare kan ju vara nice att jobba som bara det är sjysta villkor och man får en lön som går att leva på. Då kan jag ta föreläsningar vid sidan av för att dryga ut, eller läsa något kul. Att plugga eller ta småjobb är sjukt krångligt när man är arbetssökande. Därför är jag trött på det nu och ska göra vad jag kan för att komma ur det. Man får inte bara sitta still med armarna i kors och beklaga sig över sin situation men inge göra något, för att inte göra något är i mina ögon samma sak som att man accepterar. Det försöker jag säga till alla.

GOD JUL!

Jag försöker lägga upp ett youtubeklipp här på bloggen men det vill sig inte… Iaf, låten är Grenade av Bruno Mars, ni kan ju kolla den själva om ni vill det… Den här låttexten kunde handra om mig. Fast då inte om en speciell person utan hur det känns i allmänhet. Jag gör alt jag kan och försöker göra det bra men får NOTHING tillbaka! Jag försöker dra igång saker och projekt, men lyckas aldrig för folk vill tydligen inte vara med på saker som jag gör. Det måste ju vara nånting fel på mig? När det händer inte bara en gång utan hela tiden… Likadant är det med kompisar. Jag är så förbannat ensam. Känns inte som om jag har några vänner alls. Jag har massor med vänner på facebook, och i händelse av att jag tar bort någon av dem blir det ett jäva liv på dem men sen när det verkligen gäller så är de inte en riktig vän. För vänner ställer upp och hjälper varandra. Vänner vill umgås. Man kan inte bara alltid skylla på tidsbrist för om man verkligen VILL ta sig tid då finns det tid. Och sen när det passar dem, då tar de mig för givet. Då ska de kvarta över hos mig utan att först ta reda på om det är okej, vara säger “jag tänkte sova hos dig”… Och jag säger självklart ja visst, glad över att någon vill sova här, få lite sällskap, käka middag med nån, dela en flaksa vin eller två, tjöta lite skit, äta frukost ihop dagen efter…

Jag har alltid varit ensam. I skolan var jag utanför och mobbad, men sen i vucen ålder har jag haft svårt att få riktig kontakt med bra människor. De som velat vara mina vännewr har varit sådana som blivit över. Och nu kanske jag låter dum och ni tänker hon får ju slylla sig själv hon är inte bättre än dem. Men vrenda en av dem har örr eller senare visat sig vara riktiga psykon, som utnytjkat mig på olika sätt.

När jag hade en konstutställning för några år sen sa flera av mina s k vänner att de skulle komma på vernissagen, men INGEN KOM. alltså INGEN!!! Förutom moster och hennes man men de kom ju bara en liten stund för att vara snälla. Jag ljög för dem och sa att det hade varit massa folk där för jag skämdes så. Samma när jag flyllde 25 år, då kom tre personer, varav två var vänner till den tredje, som i sin tur skulle på nån festival och en av tjejerna skulle skutsa henne in, då ville ju såklart inte den tredje tjejen vara kvar heller. Så där satt jag ensa kvar. De kom, de åt, de stack. Thats it.

Och jag får i8nte med mig folk på kryssningar eller konserter heller. Jag får jämt gå själv på allting. Jag är så trött på det. När jag först kom till Stockholm var jag ute mycket men det var liksom så att jagtänkte att jaja det där med vänner löser sig med tiden. Det gjorde det ju inte. Jag ska här tillägga att merparten av de vänner jag har på favebook har jag lärt känna via olika föreningar och ett tag bodde jag i ett hus med bara synskadade., Jag flyttade därifrån för att jag tyckte det var för mycket intreiger och skvaller där. Då hade vi en del husfester och sprang en del emellan lägenheterna, men om det var verkliga vänner så skulle de inte bara försvinna, för jag har inte gjort något. Och på nyårsafton 1999 hade de stor fest där många v “vännerna” var bjudan, men inte jag. Jag satt ensam i min lägenhet och var nära att hoppa ut genom fönstet. Dock ändrade jag mig i sista stund. Jag vågade inte, och tur var väl det för det är inte ens hundra att man dör på ett fall från sjätte våningen med snö under. Jag hzde ringt innan och frågat om jag kunde få komma, och då fått till svar att det var fullt. Ocxh sen några månader senare saå hette det att “visst hade jag kunnat ringa på, självklart var jag välkommen, för fan”!

Vad är vänskap egentligen, finns det nån ärlighet?
Är inte jag värd att ha riktiga vänner?
Hur blev det såhär?
Vad ska jag göra för att bryta detta? Jag vill ut och festa och ha kul precis som alla andra!!! JAG VILL!!!

Jag blir aldrig bjuden på saker eller får erbjudanden om att vara med och sjunga på konserter t ex fast alla säger att jag är så duktig, så jag får se till att ordna olika saker själv för att det ska hända. Nu senast försökte jag göra en Freddie Mercury-tribute concert för min stroa dröm är att få stå på en scen och sjunga Queens och Freddie Mercurys låtar. Men nu vet jag inte om det blir av för de som skulle vara med i bandet hör jag plötsligt inteett knyst ifrån. Vet inte hur detta kommer att bli… det är en tjej som är med och på, men vi kan inte bara vara vi två. Det är så typiskt att de alltied ska paja när jag ska försöka ordna saker! Varär alla mina musikerpolare någonstans nu då? Inte fick jag se Raw comedy på Silja i år heller, och det var sista året det skulle vara!!! Kag hade kunnat åka själv om hag haft massa pengar, men jag blev ju arbetslös också för de ville inte ha mig kvar på mitt gamla jobb, hade inte råd sa hon… jävla bitch! Läs tidigare inlägg här för mer info om det. Varför ska det alltid vara så mycket dyrer att åkaensam, det är DISKRIMINERING!!! FÖR ALLA HAR INTE VÄNNER.

Hej!
Efter att jag än en gång ringt och bråkat med A-kassan om att de maskar med beslutet om min ersättning så åkte jag, för att få utlopp för min rastlöshet och frustration, in till Skärholmens bibliotek för att låna en skön chic-litroman. Och för att pigga upp mig lite mer gick jag en runda i klädaffärerna för lite ögonshopping.
Och sen när jag kom hem och gick in på min mail så såg jag att jag hade fått ett e-meddelande på min sida på internetkassan, så jag gick ju blixtsnabbt in för att kolla, och voilá! En utbetalning påväg, retroaktivt, redan nu på torsdag! Så antagligen hjlälpte det att jag ringde dem igen, de blev väl trötta på mig. Tjohooo, gissa om jag är glaaaaad, nästa vecka ska jag shoppa, och köpa ny dator. Men framförallt betala min skuld till en kompis och fogden ska få en rejäl slant av mig, äntligen! OCH JAG BEHÖVER INTE OROA MIG FÖR LÄGENHETEN HELLER, NU KAN JAG JU BETALA HYRAN!!!
Men hade jag vetat det innan jag hade börjat baka så hade jag gått ut och köpt färdigt, för mina chokladmuffins blev inte så bra, men faktiskt rätt goda ändå… Snart dags att göra sig iordning för kvällens fest!

Godkväll! Jag ska snart ut på sista vovvepromenaden och sen blir det ssängen. Har suttit uppe lite för länge men jag har ikväll pratat med mamma i telefon och hon höll på precis som hon brukade. Det där du vet ju att du är handikappad, du har ju inte bara ett utan två handikapp, vem vill anställa dig, det är ingen som kommer våga anställa dig, du måste få ett jobb med lönebidrag eller på samhall, dagarna går fort, sen förlorar din lägenhet och allt…  Jag orkar inte!  När jag visar för henne att jag inte tycker det är okej att hon håller på så där så säger hon bara att jag är omogen och inte fattar. Men hon borde ju fan vara glad över att hon har en dotter som GÖR nånting åt sin situation, eller ja försöker iaf. Som inte bara sitter hemma med armarna i kors och väntar på att någon ska komma och ge henne ett jobb, och bara klagar på allting, så som många andra som jag känner gör. Jag vet väl att det är skitsvårt för alla att få jobb och ännu svårare för oss som inte är helt “normala”. Och principiellt tycker jag illa om att funktionshindrade automatiskt anställs med lönebidrag, men jag är faktiskt inte så dum att jag skulle tacka nej till ett lönebidragsjobb.  Men jag skulle ALDRIG jobba på Samhall, aldrig!!!

För att ge mig lite egopepp såhär på torsdagskvällen tänkte jag, likt Elsa i boken Elsas mode lista mina 10 viktigaste superskills:

1. Utrycker mig väl i tal och skrift. Är bra på att debattera, övertyga och få över folk på min sida. Skriver bra, och dessutom snabbare än många andra (utan funktionsnedsättningar) på datorn.
2. Obotlig optimism. Jag försöker alltid se allting poítivt och ger mig inte i första taget.
3. Idéspruta. Jag ser möjligheter precis överallt. 
4. a.Superöron. Har ett väl utvecklat hörselsinne.
     b. Superögon. Ja trots att jag är vad man i vardagsligt tal brukar kalla synskadad, så har jag supersyn. I den bemärkelsen att ingen kan smyga in några små fel i en text utan att jag märker det! Det finns inte en särskrivning (eller för den delen, inte heller ett klaffel i en film) som går obemärkt förbi Linda Supergirl!
   c. Supernäsa. Vad mer kan jag säga om det?
5. Modig. Jag är inte rädd för utmaningar eller att pröva nya strategier.
6. Superfokus. Effektiv och noggrann.
 7. Kunskapssvamp. Kan lära mig det jag behöver på jättekort tid.
8. Kreativ krishanterare. Jag kan behålla fattningen i krissituationer och brukar vara snabb att komma på lösningar.
9. Jonglör. Kan ha många bollar i luften samtidgt.
10. Lyx med liten budget (förlåt Sofi Fahrman, jag var tvungen att sno den, för den är så bra). Är det någon som kan svänga ihop en gorumetmåltid av burktomater och bönor så är det jag!

Vad kan man dra för slutsats av det här?
GODNATT!

För igår fick jag beviset. Såhär var det:

Jag ville gå ut och ha kul och satt och hängde lite för länge vid datorn innan jag kom ut eftersom jag skulle kolla om nån ville hänga på, eller vad folk skulle skriva i min facebookstatus.  Sen gick jag ner till pizzerian och la till lite egna greje som vanligt, vilket ledde till att personalen blev lite förvirrad och glömde bort vad jag skulle ha. Så jag passade på att lägga till banan på pizzan också. Iallafall så fick jag den till slut, och lagom till att jag hade ätit upp sista biten och druckit upp sista ölklunken såg jag att klockan var halv elva, så jag sa hejdå till mitt sällskap och gick till tunnelbanan. Där stod det några och delade ut gratis kaffe, och eftersom jag ville ha ännu mer energi tog jag en kopp. Just då kom det ett tåg, på andra sidan men jag vet i fan om det jag skulle med kom samtidigt, för när jag kom upp på perrongen såg jag att det var FJORTON (14) minuter tills nästa tåg. På en lördagsvkäll 2011 liksom… eh? Dessutom var kaffet asblaskigt…

På perrongen träffade jag en tjej som jobbade på indiska restaurangen i Skärholmen förut.
Jag frågar om hon ska ut på nåt kul?
- Ja, svarar hon. Hon ska av vid Mariatorget precis som jag.
- Ska du till Marie Laveau? frågar jag.
- Ja. säger hon. Kul tänker jag.
Vi sitter och pratar hela vägen och jag fattar ju inte att inte hon fattar så mycket av vad jag säger. Det är först när vi kommer upp från tunnelbanan och jag ser att hon är påväg till deras nyöppnade indiska restaruang och INTE Hornsgatan som detta går upp för mig. Jag frågar igen:
- Skulle inte du till Marie Laveau, det sa du väl? Hon tittar på mig och ler, då kommer hennes väninna och säger att hon kan inte Svenska.
Men öööh vaddå, va? Vi har ju suttit och pratat hela vägen till stan, hon frågade mig om jag var gift, hade barn osv och berättade att hon var gift och hade fyra barn att hennes man öppnat ny indier på Mariatorget där hon jobbade på luncherna. Med brytning visserligen men inte så farligt, jag har hört värre liksom…

Varför är det så svårt att bara erkänna att man inte förstår, istället för att spela med? Iallafall, jag sa hej då till tjejerna och skyndade iväg mot Hornsgatan väl medveten om att klockan nu var över elva och att jag riskerade att få betala 120 spänn i inträde. Efer att vakten bekräftat detta gick jag omkring på Mariatorgets smågator och letade mig tillbaka till den där restaurangen, vilse i mörkret och aldeles för tunnklädd. Vilket ledde till att jag idag är sjuk . Jag funderade ett tag på att åka in till stan och gå på en annan klubb men när jag klev ner i tunnelbanan kände jag mig trött och längtade efter Dilse, så det blev ingen klubb. När jag kom hem möttes jag av en glad sötnos, jag svepte två glas vatten och gick ut med henne. 

Då kom en cyklist, och han hade tydligen ingen ringklocka… vilket resulterade i följande: koppel intrasslat i cykel, cyklist och Linda på marken. Och för allra första gången tackar jag min mamma för att hon köpte det där jobbiga halsbandet som Dilse så lätt kan ta sig ur. För nu hade hon, tack vare sina överlevnadsinstinkter, tagit sig ur det och sprungit in i buskarna. Annars vet i fan vad som kunde ha hänt… 

Jag borde ha stannat med tjejerna på restaurangen istället… varit NÖJD, GLAD OCH TACKSAM. Och nu är jag det, åtminståne mot mamma… tack mamma!

Det finns dem som tycker att jag ska vara nöjd med livet, att jag inte ska ställa krav eller vilja ha mer. Bara vara glad, tacksam och finna mig i att det är som det är. Men det vill jag inte. Och det känns inte som om det finns nån i min närhet som verkligen förstår mig.

Det finns såna människor som är som bajskorvar som inte går att spola ner. Som bara flyter upp hela tiden. Som gör just det: FLYTER. Bara är. Och lyckas vara i ens omedelbara närhet, ja nästan under skinnet på en, utan att fysiskt vara närvarande. Och då de är fysiskt nära får de en att känna sig inlåst. Fattar ni vad jag menar?
Jag har en inponerande förmåga att dra till mig dem, jag fattar inte hur jag gör?

Jag kanske borde bli sån. En som bara är NÖJD med livet. En som jobbar på Samhall eller nåt annat tråkigt kneeeeeeg och tittar på tv på fritiden och äter korv på måndagar. En som är tyst och snäll och lagom.
Är det sån jag ska vara för att må bra?

För som det är nu mår jag inte spciellt bra. Jag är otillfreds med det mesta i mitt liv. Det absolut bästa jag har och som jag verkligen älskar är min hund. Hon är guld, utan henne skulle jag kanske inte leva.

Men det absolut värsta är ändå de som förutsätter att bara för att man lever i landet Sverige så har man det BRA, och då ska man vara TACKSAM över det. Tänk på hur det är i andra länder, uschamig! Ok jag fattar ju vad de menar, för i många länder är det så hemskt att det kan inte vi som lever i vår lilla ankdamm förstå. Men varför alltid alltid ställa dem mot varandra. Det känns som om en del använder världens problem och ser på Sverige i relation till andra länder för att slippa ta tag i närliggande problem. Sånt kan göra mig så jävla förbannad så jag inte vet vd jag ska göra!!! GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR

JAG VÄGRAR VARA EN BAJSKORV, OCH IKVÄLL TÄNKER JAG HA KUL, INTE SITTA HEMMA OCH TITTA PÅ TV, FÖRRSTEN SÅ KAN JAG INTE DET FÖR JAG HAR INGEN TV STACKARS MIG :O) MARIE LAVEAU NÄSTA!!!

Jag har varit utan jobb för länge nu… jag märker det bland annat på att jag är helt borta i skallen, jo det är sant! Jag glömmer bort saker som jag ska på, hittills inget livsviktigt men ändå… och sen har jag såååå jääääävla svårt att komma upp på morgonen!!! Har aldrig varit en morgonpigg person och kommer nog aldrig att bli. Men det är lättare att komma upp om man har en anledning, och denna anledning måste i mitt fall vara något där någon annan är inblandad, typ läkarbesök, möte, jobbintervju, telefonsamtal som MÅSTE ringas.

Varje kväll känner jag mig inspirerad inför morgondagen och ställer klockan, men… när den sedan ringer ja då…. VAD GÖR JAG DÅ? Jo, jag stänger av, och somnar om… Går upp runt elva-tolv (!!!).

Men det gjorde jag inte idag. Dock tog det väääääldigt lååååååååååååång tid innan jag var färdig för dagen eftersom jag var så in i helvete seg (trött). Nå, jag hade iallafall ätit frukost innan klockan tolv… !

Men VAD HAR JAG GJORT HELA DAN?!?!
- Noppat ögonbryn
- Suttit på balkongen och druckit en martini och ätit en massa ost, kex och oliver.
- Gosat med hund
- Diskat (lite)
- Dammsugit
Och ikväll så “hittade” jag min gitarr och spelade en snutt, efter att ha sett på fredagens idolfinal. Och så har jag börjat skriva på en ny låt.

Hur längesen var det jag tränade sist då?
Det var ett tag sen det ja… i och med att jag gjorde en ögonoperation gick det ju bort en vecka där jag tog det lugnt. Men i övrigt har jdet inte varit några hinder nu vad jag vet, bara jag… hade tänkt gå på Zumba någon dag, det var så hinla kul sist. Love it!!!

I tisdags var jag i alla fall statist och inte bara det, jag var AVANCERAD statist vilket innebar att jag hade några repliker . Det var allra första gången jag hade en avancerad statistroll och det var superkul och gick kanonbra! Så jag hoppas att det blir fler nu!
Apropå uppdrag, så gick jag för ett tag sen med på Blogvertiser, där får man pengar för att skriva om okika sidor på internet och länka till dem i sin blogg. Inte mycket, med tanke på all skatt som ska dras på precis ALLT ALLT ALLT ALLT ALLT ALLT ALLT!!! Dessutom så har jag i tre av fyra uppdrag fått spelsajter, trots att jag ALDRIG skriver om spel. Detta är alltså i min andra blogg som jag har, inte denna.

Och så jaaaaaa…. alla dessa projekt och grejor som man är inbladad i helt plötsligt…. det är ju mitt eget fel, det är ju liksom jag som har dragit igång ett par av dem. Sen är jag med i några andra och ett av dem där är det meningen att vi ska jobba i grupen men det är bara jag som jobbar… kul :-/.

Jag känner det som om jag har tappat bort mig själv nu. Fr liksom det är ju enkelt egetntligen att bara fullföja det man har börjat på men jag vet inte länge om det är värt eller..? So fucking bad!!!!!!

Men läsare, don´t panic, för numera hör fredagsångestatackerna till min vardag och det har gått över på måndag. Då ska jag vara en duktig flicka PÅ RIKTIGT, JAG LOVAR!!! För jag söker faktiskt jobb hela tiden, så jag kan ju inte deka ner mig då när jag vill komma på intervju och ha chans att få det, ingen vill ha en dekisbrud! Sen ska jag skriva klart den där låten och så ska jag träna och så ska jag se till att mina projekt går framåt och så ska jag sparka igån gruppen eller så ska jag lämna gruppen och så ska jag… faan det var nåt mer jag skulle göra men det har glömt…

Får sova på det.
Natti!

http://youtu.be/DQY7OdQv6n4
Låten ovan är en av de bästa låtar jag vet. Jag ÄLSKAR denna typ av låtar. Beroendeframkallande! Så jag sitter och lyssnar på den nu och dricker vin. Och försöker bena ut min minst sagt knepiga situation som jag har hamnat i…

Som sagt, jag är arbetslös. Och att söka A-kassa visade sig bli en krånglig historia. Först vänta jättelänge på arbetsgivarintyg fast man tjatar på dem. Jaja lugng det är ju SEMESTER!!! Ja vissa har ju det bra, de får både lön och semesterersättning och kan bara koppla av under några sommarveckor, men jag fick alltså BARA semesterersättning, och har därmed inga pengar just nu. Jag hade inte ens pengar till hyran denna månaden och fick den framskjuten ett par veckor. Jag får väl gå till frälsis då, kul! Men, dock ett alternativ för nu. Jag söker jobb. Har “kanske” ett på gång, hoppas!!! Det var en tidning som hade ett event i tisdags och jag gick helt fräckt bara fram och antog att de behövde nån som säljer prenumerationer och hjälper till med marknadsföring samt skriver. Chefen sa att de tyvärr inte hade råd, och vad svarar smarta jag på det? LÖNEBIDRAG!!! Tänk, jag som egentligen är emot lönebidrag hörde mig själv säga det högt, med POSITIV KLANG. (elller var det desperat klang?). Jag minns att jag log iaf… hm.
Hon sa att ja visst vi kan höras om det. Jag fick hennes visitkort s igår skickade jag ett långt mail till henne där jag beskrev allt jag hade gjort och vad jag kunde göra för dem. Hon svarade snabbt tillbaka att de skulle “diskutera ifall de behöver någon just nu”.

VADDÅ BEHÖVER, DET ÄR KLART SOM FAN ATT DE BEHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖVER NÅN!!!

Men…

Jag ska in och opereras mitt i allt kaoset, den 12 september och jag fick ju veta att de ska ta ena ögat bara och korrigera skelningen på det men det är ögat som jag skelar minst på. Läkaren sa att det andra ögat var enligt journalerna gjort så mycket som man kunde förra gången (för 28 år sen!!!), men att det ögat skulle “hänga med” sen…

Very big HMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM……
Dessutom kostade det 350 spänn… blä

Som om inte det var nog då så försöker jag väcka DET SOVANDE FOLKET. Det är folk som jag tydligen ska jobba med i konstnärsföreningen. Att det ska va så jävla svårt att svara på ett mail då?!?! Och så tänkte jag starta en egen förening. En förening för funktionsnbeesatta och andra som vill ta tag i jobbsituationen för funkisar PÅ ALLVAR! Som vill diskutera lönebidrag också ur ett kritiskt syfte. Det går rätt bra hitils, många anmälda till evenemanget på facebook. Min absoluta dröm vore att få jobba med det på heltid. Och så hade jag tänkt ha en minneskonsert för Freddie Mercury för det är 20 år sen han dog den 24 november i år! Det går INTE ALLS. Fo

VAKNA NU FÖR FAN, SOMMAREN ÄR ÖVER FATTA! DET ÄR HÖST. SKÅL!

Tänk, förr var jag skitduktig med träning och mat, och även om jag ibland var lite för seriös med det där, så kan jag inte komma ifrån att jag mådde bra fysiskt av det, det gör man ju oftast av träning. Jag har endast kört sporadiskt nu ett tag, men när några vänner startade en viktklubb fanns det ingen anledning för mig att inte gå med. Jag har varit duktig hela dan! Gick upp nio, har inte ätit nåt onyttigt, inte druckit en droppe alkohol och jag har varit och styrketränat nu ikväll.

Idag börjar inte bara en ny månad , utan det är månaden då folk börjar vakna till liv igen och börjar jobba, vilket innebär att jag också måste vakna till liv och söka jobb som en dåre! För att orka med det behöver jag komma igång med min träning och ändra kosthållning igen – INTE DRICKA ALKOHOL FLERA GÅNGER I VECKAN som det blivit ett tag nu!!! För även om jag inte har supit mig aspackad direkt så vet man ju att alkohol bryter ner kroppen och gör att man tappar ork. Augusti är rötmånad men för den skulle så tänker inte JAG ruttna! Jag tror mina järnvärlden börjar bli normala igen också!

Frukost: Mannagrynsgröt på havremjölk med solrosfrön och kanel, mellanmjölk och hallonsylt till, äggröra med röd cavialr, fetaost, tomat, knäckebröd med baconsmör (jag vet att det inte är så nyttigt men jag ville inte slänga bort det) 

Mellanmål: Fruktsallad på banan, färska blåbär, jordgubbar och melon

Middag: Fiskgryta med kidneybönor, krossade tomater, sambal oelek, paprika, lök, pizzakrydda. En ostsmörgås

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag ville sluta på mitt jobb. Visst.
Men, jag hade liksom nog tänkt vara kvar året ut åtminståne och  långsamt trappa ner min tjänst allteftersom jag fick uppdrag med mitt
eget företag.

Men så en dag i sköna maj (oj, så längesen var det alltså jag skrev…) berättade chefen att de var tvungna ta bort en tjänst p g a besparingar, och det var självklart min tjänst eftersom den inte var oumbärlig för verksamheten.
Just då kände jag bara en sån oerhörd befrielse och lycka. Äntligen, liksom!

Men allt eftersom började jag fundera och se det med andra ögon. Vems idé var det egentligen att jag skulle få sluta och hur tänker man när man tar bort en tjänst som de inte kommer att klara sig utan?
Jag misstänkte ju hela tiden att det var chefens beslut, och hon nekade precis inte till att det var så, men vidhöll att hon var tvungen för ekonomins skull. De fick visserligen lönebidrag för mig men det är ju inte på hela summan, en del av lönen plus sociala avgifter mm betalar ju arbetsgivaren. Det blir ganska mycket på ett år.

Men vaddå vi drar inte in några pengar? Det är iaf inte mitt fel för jag har haft hur många idéer och förslag som helst om vad vi kan göra för att få uppdrag och inte enbart åka runt och marknadsföra oss, det är klart som korvspad att det kostar en jävla massa pengar att flyga och åka tåg runt hela Sverige och dessutom har chefen ett snordyrt abonemang så att hon kan ringa och bli nått utomlands samt surfa hur mycket hon vill. Hon är ju cheeeef… Men hur många gånger har hon varit utomlands i år? EN gång, och hur många gånger ringer hon utomlands? Jag har inte hört henne ringa utomlands en enda gång!!! Den som verkligen skulle behövt kunna ringa de företag som fanns utomlands.

Och stackars stackars dem som måste åka över Köpenhamn när de besöker Malmö. Visst ja, Köpenhamn ligger ju UTOMLANDS, och en sann arbetsnarkoman kan ju inte vara onåbar en enda sekund. 
Och oj vad jobbigt att behöva åka på tråkiga mässor och events, bara två personer och allt som måste göras. De hade behövt ha mig med men det skulle de aldrig erkänna, det är ju så väldigt dyrt att resa runt så en måste vara hemma, och självklart måste denna någon alltid vara jag för Prinsen behövdes ju för att serva Drottningen med teknik mm.

Jag förstår att min tjänst inte var lönsam, eftersom jag mest satt och ringde till företag och försökte sälja in uppdrag men hur enkelt är det på en skala? Allt jag kan göra är mitt bästa för att övertyga dem och det är jag duktig på enligt alla som har hört mig i telefon, men jag kan inte tvinga ett företag att anlita oss, allt de kan säga är “tack för informationen, vi kanske behöver er i framtiden, vi återkommer, hej då”. 
Ganska ofta fick jag även göra administrativa sysslor och serva medlemmar, men det var ju definitivt inget som genererade pengar till verksamheten!

Och, helt plötsligt får man massor av beröm och uppmuntran och superlativ av henne, jag är ju sååååå fantastisk, duktig, smart, kreativ och dessutom ett  socialt geni. Är det inte just en sån person man vill ha i sin verksamhet om man verkligen bryr sig om den?
Nej, inte om denne fantastiska medarbetare är för lik chefen själv, det har jag verkligen lärt mig nu. Hon såg mig som ett hot!
Att hon var så jävla maktlysten trodde jag inte. Som en idé jag hade, när jag sa det då var det minsann inte bra alls. Sen när hon kom på att de skulle göra så genomför de den givetvis, för då var den plötsligt så himnla bra!!! 

Vissa människor är så totalt maktlystna. Måste pinka revir hela tiden och överallt. Deras omåttliga bekräftelsebegär år såpass starkt att de inte vill låta någon annan komma fram. Sådana människor vill vara chefer enbart för att de får vara chefer och kunna ta åt sig äran av allt bra som händer och få sola sig i glansen, utan skuggor. De kan inte uppskatta kompetent personal men väljer gärna ut en arbetskamrat som de stolt kan visa upp och ha med sig som sin ständiga följeslagare. en som servar och hjälper till att bära samt agerar resesällskap.
Denne arbetskamrat var förståss inte jag, utan datakillen. Också han arbetsnarkoman, och som äter ur hennes hand och med hundögon frågar henne om lov vid minsta steg han tar.

Jaa, vem ska nu göra allt det som jag gjorde? Det kommer bli svintufft för dem, men det skiter väl jag i, haha
Nu sitter jag hemma och har fått mina arbetshjälpmedel hit så att jag kan arbeta med att få igång mitt företag samt en del andra projekt, min sommar kommer bli minst sagt späckad med jobb. Kanske är även jag arbetsnarkoman, men jag vet inte om gränsen för att vara det eller inte går vid om man måste vara ständigt uppkopplad och jobba på sin lediga tid eller inte. I såfall är jag inte arbetsnarkoman. Och jag känner mig mycket stolt över det

Nu börjar mitt nya liv, och det kommer bli grymt kul och bra.TREVLIG SOMMAR PÅ ER ALLA UNDERBARA MÄNNISKOR PÅ PENGAKOLL!!!
PUSS Continue Reading »

Den här låg vid min dator när jag kom till jobbet idag. MOHAHAHAAAAA, thank you maestro !

Ja vem vill åka till Växjö och vara med på fotocasting/catwalk, när det finns svettiga kontor och kexchoklad med hallonsmak?

Vi hade inbrott här inatt förresten… De snodde webbmasterns dator, och han stack hem sen så nu sitter jag ensam här. Hjälp, hoppas det inte kommer några banditer hit nu då, håll tummarna )

Gissa hur mycket jag har betalt i skulder den senaste månaden? 13000! Känner mig mäkta stolt över mig själv och tycker därmed att jag är väl värd en finmiddag på Rival i helgen . Ännu gladare blev jag när jag styckade min 29-kr/kilot-anka från affären och tog ut levern. I JUST LOVE IT!!!

Men ja… så var det ju det här med jobbet…

Det är viss skillnad på att vara lite trött på sitt jobb, att med en sådär lite halvnonchalant axelryckning och ett snett leende sucka över att “imorgon börjar en ny jobbvecka igen, fy fasen”, och att känna att man måste byta jobb NU på stört annars går man sönder. 

Jag trodde att detta nya jobbet skulle innebära masa bra saker för mig men jag tappade bort mig själv nånstans på vägen. Hela mitt väsen har satt sig på tvären, varje kväll känns det som att jag ska läggas in för en stor operation imorgon.

Då är det nåt allvarligt fel. Nu är det lunch i en timme. Paus.

Jag känner att det är hög tid att klippa mig och färga om håret. Går in på sidan my cirty deal och finner den perfekta dealen: klippning och färgning för 495 spänn, ord pris 1900! Har jag tur eller har jag tur, frågade jag min chef entusiastiskt. Men så gick jag ner lite på sidan och modet sjönk genast. Betalningsalternativ: kort eller paypal.

Och återigen blir jag påmind om att jag endast äger ett maestro, för det var det enda jag kunde få med mina betalningsanmärkningar. Varför är det så? Notera att jag inte är intresserad av någon som helst kredit, det har jag slutat med för längesen. Men om det är meningen att man ska kunna betala tillbaka sin askulder ink räntor mm, ja då är en förutsättning att man ska klara det! En förutsättning för att man ska klara det, är ju då att man kan välja billigare alternativ på abonemang, varor och tjänster. Men de flesta abonemang ger en kalla handen så då får man snällt fortsätta betala onödigt mycket pengar eller säga upp abonemangen. På nätet finns en uppsjö av skyssta erbjudanden och sajter med avsevärt lägre priser än i butik. Men de erbjuder oftast bara betalning med kort, för faktura får man inte välja om man har BA. Det blir allt vanligare att sajterna erbjuder möjligheterna att direktgetala via sin bank, men det går långsamt.

Jag betalar varje månad mer än jag eg behöver av mina skulder, för att så snabbt som möjligt bli fri. Detta innebär att jag har mindre pengar att röra mig med, men det är ju som det är. Jag har själv försatt mig i denna sits. Överallt står det på denna sida om hur man enkelt kan spara tusentals kronor varje år. Men en förutsättning att man ska kunna det är ju att man kan nytja billiga erbjudanden på sådant som man ändå behöver. Ok jag kanske inte BEHÖVER färga håret, men jag VILL få känna mig lite fin, okej???? Då borde det ju vara bra på alla sätt och vis om jag har ambitionerna att hålla nere även den kostanden eller? Men nä, inte…

Jag ska betala fullt pris eller vänta till det blir en ledig tid på frisörskolans elevutbildningar och alltså inte kunna vara spontan. Jag råkar faktiskt ha ett arbete som gör att jag bara kan klippa mig kvällar och helger, och då är det svårt för mig att kunna gå till prisvärda frisörskolan.

Nåväl. Lunchtajm nu, indiskt blir det idag (igen, kan inte leva utan det). I helgen ska jag shoppa som bara helvete! Nej nej bli inte rädda nu, jag ska vara ekonomisk, det är jag alltid, så det så!

Ciao!

Jag är förbannad! Ledsen. Nej idag är ingen bra dag. Skitdag!!!
Jag skulle träffat en “vän” idag. Att jag gör situationstecken kring ordet vän i det här fallet beror på att det är just det. Hon skiter nog i mig. För det är liksom inte försa gången hon inte hör av sig. Eller hör av sig väldigt sent och ställer in. Och jag kan inte skriva ordentligt för jag är full ikväll. Får trycka åtskilliga gånger på bakåttangenten för att jag skriver fel. Borde inte sitta vid datorn. Jag hade ju bestämt att ta datorpaus idag. Måla och skriva musik. Blev inte så.

Varför kan jag inte vara en normal människa som GÖR nånting? Men nej det kan jag inte. För jag kan nämligen inte bara producera saker för min egen skull. Liksom VARFÖR ska jag måla en massa tavlor som bara sen blir stående i ett hörn och samlar damm, och VARFÖR ska jag skriva låtar som ingen bryr sig om. Jag kan inte ens skriva låtar nu för jag har ingen normal jävla dator som programskiten funkar på.  Utan jag måste gå till Sensus och göra dem och han som har hand om det hör aldrig av sig fast jag har kontaktat honom flera gångert. Vad betyder det? Att han skiter mig såklart! 

Har börjat jobba nu på ett nytt ställe. De vill väl bara ha mig för att de får lönebidrag för en sån som jag. Vet inte vad jag ska tro ibland… de säger ju olika beroende på vem som frågar… Men jag längtar iaf till måndag. 

VAD ÄR JAG UTAN MITT JOBB, VEM ÄR JAG UTAN DET?
Jag kan liksom inte göra någonting bara för min egen skull, utan det måste vara någon som säger till mig ATT jag ska göra det och VARFÖR jat ska göra det.

Jag avundas dem som bara kan sitta och producera massa saker för sin egen skull. Det kan inte jag. Det känns meningslöst.
Ikväll har jag suttit och kollat på idolavsnitt för att jag vet att jag brukar få inspiration av det. Nånstans finns den, men jag ids inte. För min hjärna förstår inte varför jag ska anstränga mig. För vem? 

På den projektledarutbildning jag gick i våras fick jag lära mig vad som motiverar en att göra klart ett projekt. Vad, hur, när, för vem och varför. De två sista: “för vem” och “varför”  måtte vara de allra viktigaste. Det måste finnas en klar anledning till varför man gör en sak, vad det än är.

Jag erkänner: Jag har ett jävla stort bekräftelsebehov.
Jatg känner mig bara så jävla ensam och misslyckad just nu. ORKAR INTE HA DET SÅHÄR! TRODDE ATT DET SKULLE RÄCKA MED BARA ETT BRA JOBB, ATT INGÅ I ETT SAMMANHANG. För det var vad en psykolog sa till mig en gång i tiden. Bara du hittar ett sammanhang där du kan ingå kommer allting att bli bra. Yeah sure!!! NOT!!!
Betyder arbete allt? Ja för mig gör det ju det, eftersom jag inte har några direkta vänner. Bara min hund. Ja hon är underbar, men hon är ingen människa. Ett djur kan aldrig ersätta mänsklig kontakt. Glöm aldrig det.

Jävla faan…

GONATT